Dagen inleddes med transparens, navelskåderi, socialisering. Som åhörare fick man höra "jag vet" och "jag vet inte" och då tog följande Foucault-inspirerade funderingar plats:
I den utbildningssituation som vi befinner oss i så kan ett självsäkert "jag vet" symbolisera kunskap, och därmed makt. För i de akademiska och teoretiska världarna krävs en legitimitet, där kunskap och säkerheten i ett "jag vet" är en självklarhet. Vad händer då när denna maktfaktor istället väljer att säga "jag vet inte"... hamnar makten i dålig dager då? Kan en lärare erkänna att den inte vet, får en institution erkänna att de inte vet? Är det negativt att erkänna ett kunskapsgap, en lucka? Att blotta halsen?
Ja, i viss mån och under vissa förutsättningar. Men ett självsäkert "jag vet" skulle också kunna symbolisera en stagnation, och en maktfullkomlighet av att inte vilja lära mer. Och i det ljuset blir ett "jag vet inte" en strävan att lära, ta reda på mer, en fras som skulle kunna symbolisera utveckling, och progression.
framtida bedömningsprojekt?
gårdagens diskussioner kring att bedöma gav följande inspirationstanke inför framtiden:
Tänk om alla nyutexaminerade bildlärare från BVK skulle genomföra samma 5 lektioner (oberoende av stadie ) för att sedan enskilt bedöma elevernas arbete, dvs process och resultat.
Därefter skulle vi bedöma varandras elevers arbeten (enskilt) och slutligen jämföra varandras bedömnigar och föra en gemensam diskussion kring dessa bedömningar. På så vis kan en samstämmighet växa fram mellan oss framtida ämneslärarkollegor och dessutom öka vår trygghet i vår yrkesroll. Intressant ur både BVK:s och Pedagogens (IDPP:s) perspektiv?
dagens inspiration
 |
| Pushwagner DADADATA hittades här |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar