Vad: En grund att stå på.
Hur: Frigolit, fogskum, akryl, plastlera, papper.
Varför: Det handlar om att bygga en grund (genomsyrad
av erfarenhet) och att förse med verktyg (rustad för framtid). Gestaltningen
handlar om balansgången mellan att grunda eller tvångsforma, som ett ständigt pågående
projekt baserat på de bästa intentioner.
I processens början jagades jag av tidsfaktorn och hur
ambitionerna vida överstiger verkligheten. Via serien nosas det på digital
bildredigering och bildhantering, därifrån vidare till en kort stopmotion-exkursion.
Ofrivilligt flyttas fokus från
tidsaspekten till föräldraskapets motstridiga uppgift. Och där börjar jag göra
akvareller, massvis med illustrativa akvareller. För att få mer tryck i färgen byter jag till flytande tusch. När jag är mitt i det illustrerande hantverket händer
mycket i min tankeprocess. Men uttrycket fastnar. Försöker kort brodera med
ståltråd men det känns inte starkt & kraftfullt nog, utan övergår istället till att slå knopar och slår dem slutligen frustrerat i bordet, i golvet, i väggen. Hantverk som lärs ut från man till man, kvinna till kvinna, vuxen till barn.
Erfarenheter och teorier. Det delikat
sköra mot det fjättrande. Här fastnar jag och under handledning blir det klart
att konflikten jag utforskar är just grunden jag försöker bygga åt mina barn.
Grunden mina föräldrar byggde åt mig. Grunden. Jag bygger med frigolit, fogskum, akryl, plastlera. Använder färg och papper. Inser att ambitionerna fortfarande överstiger verkligheten och undrar stilla om detta är ett luftslott?
Det jag inledningsvis
bestämde mig för skulle vara ett rent teoretiskt projekt visade sig vara ett utforskande
av eget ”empiriskt insamlat” och upplevt material. Mina konstnärliga referenser blev nog därför mestadels tillbakablickar, nostalgiska och lättlästa. De samtida referenserna är däremot mer laddade, lite mer sammansatta i sin karaktär, precis som mina tankebanor är nu. Det blir uppenbart att jag
gillar tydlighet och klarhet. To state the obvious (eller övertydlighet) = jag.
Troligtvis är det därför som
illustrationer känns som de stryker mig medhårs, att de är min ”comfort zone”. För egen del har jag mycket kvar att lära om
att vara i ett gestaltande arbete och vill framför allt öva på att få in denna del
av mig, d.v.s. tydligheten i mitt gestaltande. Däremot blir det erfarenheten av
hur stort motstånd och stark oviljan kan vara mot att lämna det trygga som jag hoppas
kunna ta med mig in i lärarrollen när det är dags att hjälpa framtida elever
att själva våga lämna det trygga och få dem att lita på sina kreativa processer.
N.N
SvaraRadera