konfliktgestaltning 6.0: Plastic fantastic & kollektivets minne

Det är det kulturella och sociala sammanhang man lever i som fostrar och konstruerar individen och kollektivet. Men  istället för att titta på det kollektiva minnet (Halbwachs, Säljö mfl) och det stora perspektivet så har jag begränsat sammanhanget för konflikter, sociala sammanhang, förhoppningar och farhågor till kollektivet familjen. Genom att försöka bygga en grund till illbattingarna så har inte bara goda intentioner och framtidens förhoppningar en plats att bo, utan illbattingarna har en källa att gå till där släktens samlade erfarenheter finns att finna om så önskas.

Inser plötsligt att detta har varit en återkommande fråga för mig de senast åren. Kollektivt minne, kollektivt trauma, familjekonflikter; likartade ämnen tangerade även min C-uppsats om Toni Morrisons Beloved förra våren.

Processen, nulägesrapport: Det verkar bli en dröm i "plastic fantastic" !!! Efter ett intensivt forskande kring 2komponentplast & epoxi så laddar jag kanonen med frigolit, byggskum, akryl & plastlera.

pågående arbete

Att göra en grund att stå på. Men slås plötsligt av tanken: vad ska den grunden stå på? 


***

Inspirerande konstnär: Barbara Lindell, ett smakprov:

soulbird I

konfliktgestaltning 5.5: konflikthanteringen är grunden

Vilken handledning! Ibland händer det: himlen öppnar sig och där står sanningen.
Så med anledning av denna syn gör jag härmed en processnotering till själv:
ibland det känns som om man slår knut på sig själv, som om det var murbyggande och förmanande som var huvudämnet. Pyttsan heller! Från och med nu ska det negativa bort, koncentrationen vänds istället mot konfliktlösning. Dessa veckor har snurrat kring just detta: att intentionen som förälder är att bygga en god grund för avkomman att leva sitt liv på!
Upp och hoppa, murarloppa!!! Nu ska garaget inventeras.

På loppis hittades en bok från 1984 av Helga Henschen, den visar att kampen inte är ny! Tankar kring hållbar utveckling och jämställdhet var i ropet även då!

ur boken Uppviglingar av Helga Henschen

konfliktgestaltning 5.0: bryderier & rundgång

Förbjuden att illustrera, inte producera på det viset mer. Det går ju inte?! Jag landade på jorden igen och illustrerade i alla fall. I flytande tusch.Fy på mig! Det var ju förbjudet.

Framtidstrio 2 & 3

Därför funderar jag  mer på tanken kring kedjan och hur de är sammanlänkade. Kedjestygn som är sammanflätade i varandra. Ett fel gör att allt förstörs. Är det så det är? Om ens barn gör fel, då upplöses hela familjeträdet? Om en lärare gör fel förstörs hela skolgången? Nästan alla traditionella kvinnliga handarbeten är av sådan delikat natur; virkning, stickning, broderier. Bakandet likaså, en ingrediens felmätt och brödet riskerar att bli dödbakat. Så jag funderar vidare på att brodera mina ledord till min avkomma. Föra hantverk och visdom vidare så att säga. Broderar kedjestygn med ståltråd i papper. Det gick inte alls. Hastar vidare till tampar. Knoparnas konst. Det är också en länk till förr. Ett manligt hantverk som lärdes nedåt i generationerna. Kedjor. Tampar. Konnotationen blir genast fjättrande. Är det det jag gör med min avkomma? Sätter på dem fängsel som de sedan skall försöka bryta sig ur resten av livet?

slagna: knutna apnävar.

Prövar även att göra med ståltråd, men det förlorar definitivt sin charm.

Allt verkar landa i det förmanande, förmyndande. Överskuggande. Tanken finns där hela tiden: Formande, vad är det för form jag pressar ner dem i? Det går i rundgång: goda intentioner - tradition - frihet - valfrihet - skuggor - fängsel - inre hot -styrkor -svagheter ...

Med tanke på hur vi kastar våra skuggor & på den ekonomiska situation i Europa så hittade jag följande inspirationskälla

Krzysztof Wodiczko

konfliktgestaltning 4.0: Bönos

en vecka av ingenting

en vecka av frid
Slut.
För dem fortsätter den, konflikten.
Det är makthavarnas fel. Betalar du skatt?
Verkligheten är här. Med morgonkaffet.

konfliktgestaltning 3.0: sipprande

Stirrar mig blind på en tavla av Harri Juhvets som hänger på väggen. Den tangerar många funderingar som just nu ligger och jäser. Förr, innan jag ingick i det syster-och brödraskap som det innebär att vara förälder så var jag den andra delen, barnaskaran. Barnet som blivit älskat med och format utifrån de bästa intentioner. Eleven som aldrig upphör att förväntas göra, uppföra, prestera, vara, känna.  (Mot)villigt infärgad av mödernets ambitioner och önskningar, formad av tiden, skolan och omgivningen och av fädernets tidstypiska vardagsfrånvaro. Det är en tillhörighet jag fortfarande står kvar i.

Så tillkom tillhörigheten i föräldraskapet. Konflikterande tankar stiger genast upp till ytan därför att min inneboende rebell nästan försvann ut med den försteföddas fostervatten. Så skulle det ju inte bli, jag skulle ju stå för frihet, öppenhet och valfrihet. Är det okompatibla komponenter, rollerna & ambitionerna?  Nej självklart inte, men det är en lurig balansgång och frågan är vad är det för infärgning jag genomför? Var sipprar jag igenom och hur färgar det av sig på mina barn. Rinner jag över för mycket på dem? Släpper jag taget för ofta? Håller jag för hårt? Målar jag fan på väggen? Vad är det som gör oss till vad vi är? Arv. Miljö. Grupptillhörighet. Slump. Egenskaper. Egenheter. IQ. EQ.  På gott och ont, vad sipprade över då och hur sipprar det idag? Hur kommer jag färga in mina framtida adepter och elever?

Så jag väljer att måla kring konflikterna i föräldraskapet, i ansvarsskapet. Jag valde att måla i akvarell, för att använda en för mig outforskad teknik. Käner att akvarellerna blev för mjuka, effekten för liten, motiven för välordnade. Behöver mer tryck! Som i tusch och akryl. Håller ändå envist kvar i akvarell ytterligare en stund. Det blir en serie om 3 i akvarell:

Framtidstankar, framtidsplanering & middagsplanering. I akvarell.

Går sedan över till flytande tusch och mindre format, försöker nå större effekt. Försöker vara mer "ofin" och mer ocensurerad så som efterfrågades på handledningen men det är svårt att släppa sargen. Här kommer en serie om 3 i flytande tusch.

sipprar västvindar

Känner att det är här mitt konfliktutforskande ligger. I det medvetna och omedvetna sipprandet. Så jag gör en med mer cohonas i, fast kvinnliga. Även denna gjord i flytande tusch.

Östrogen.

 

konfliktgestaltning 2.0: ilskans tidevarv

Känner ett behov av att rensa. Rensa bort onödigheter, gammal balast, göra plats för luft och förändring. Men det går ju inte, jag har diverse dörrstoppar runt mig. Både egna och andras... Marita skrev "Konflikt leder ofta till någon sorts förändring...förändring skapar i sin tur konflikter??"  
Känner att jag börjar bli arg på ingentingandet. Det är så det känns, man kommer ingenstans, vilket står i stark kontrast till att man gör massvis men det känns som om ingenting händer. För uppenbarligen blir jag just så fasligt arg när växeln hoppar ur och slirar. Motorn dör. Tvärnit. Fullstop! Betongvägg. Frustration. Irritation. ARRGHTSGHGHGH!!! Vart skall detta ta vägen? I kursplanen står det att detta är målet 
5.  Mål 
Utifrån en vidgad kunskapssyn och ett vidgat språkbegrepp kommer studierna inom inriktningen att belysa hur estetiska läroprocesser utvecklas med hjälp av olika bildmässiga uttryck och visuella gestaltningar.


Tiden som källa till konflikt. Där har jag varit och harvat tankemässigt. Hur tiden inte vill räcka till i skolvärlden. Hur tiden inte vill räcka till privat. Hur tiden flyger fram ibland, hur den springer ifrån en. Som barn var tiden oändlig. Sommarloven tog aldrig slut, horisonten var längre bort än månen! Idag springer jag som ett jagat djur och städar bort julen, påsken, gör i ordning uteplatsen för sommarens grillfester och slår in julklappar och planerar julmiddagen samtidigt! Hur hände det? När blev tiden ett skenande tåg?! 
Samtidigt gör jag mer saker idag än någonsin tidigare, fast kanske inte så många självvalda aktiviteter, utan fler måsten. Jag är organiserad, effektiv och ordentlig. Duktig flicka. Förr var jag mer spontan, impulsiv och "fort&fel".  Det var mycket roligare att vara då. Fast mycket bättre att vara nu. Konflikten i självbilden av då och nu. Hur konventionell är man inte? Jag som trodde jag var radikal och nytänkande... fast det vill jag inte vara längre. Men öppen och nyfiken och klok. Som dessa 11-åringar:

   


Tänk om det faktiskt är så att jag nästa vecka argat av mig och kan börja på att bli konstruktiv? Ja! Det har ju uppenbarligen hänt förr!!! 

bäst före

handledningen var konstruktiv, produktivitetsfrämjande och ögonöppnande. Nyfikenheten matades med små munsbitar av vad som eventuellt komma skall från gruppen! Sen gick jag hem och kunde bara inte låta bli att tänka mer på det jag INTE skulle tänka på. Tänk vad härligt pubertalt; om någon ber en släppa en tanke, så biter den sig fast som en vagel i ögat. Därför skred jag till verket, med hjälp av penna, papper, scanner, Irfanview, Gimp, MovieMaker och ljudfil från Multimediabyrån.Utan fältstudier och empiriskt insamlade fakta, utforskades känslan kring bästföre-datumet.

 
Så! Nu kan jag släppa taget och gå vidare.