Många är gångerna när jag känt mig skeptisk inför ett nytt projekt, för det är så min natur initialt brukar förhålla sig. ”Ett grupparbete på temat Gränser […] för att se nytt, upptäcka annat och ta vara på misstag”.
[...]
Under denna gestaltning satte jag upp en egen utmaning som jag har försökt hålla mig till; att ta ett steg tillbaka i diskussionerna för att begränsa det utrymme jag så lätt intar. Att sätta upp en kommunikativ gräns långt snävare än den jag vanligtvis är van vid. Det var med stor möda jag lyckades hålla mig i schack, något så när. Anledning till denna egna gräns var att jag ville se hur mycket mina tankebanor skiljer sig från mina kurskamraters. Att jag ville lyssna mer aktivt innan jag uttrycker mina åsikter. Att försöka vara mer re-aktiv än aktiv. Det var otroligt svårt att hålla tand för tunga många gånger, men vinsten ligger i att jag nu tror mig veta att vi är en relativt konform skara. Liknande värderingar, liknande tankebanor, liknande förhållningssätt. Med olika uttryckssätt och erfarenheter. Med samma mål; att på något sätt få arbeta med en (del av en) dröm.
[...] Visst motstånd, och i viss mån även konflikter, kan vara bra för kreativitet och utveckling, men personligen tror jag att konflikter oftare tenderar att bli kontraproduktiva.
Inför redovisningstillfällena frågade jag mig varför och när det blev så fult med en slutprodukt. För visst är det väl fortfarande något fint i att kunna slutföra ett projekt med stolthet? Diskussionerna kring våra redovisningar och gestaltningar har gjort att jag nu slutligen tror mig förstå vad som är skillnaden på gestaltning och så kallad slutprodukt. Då det är en process vi framlever så är det sammanfattningen av den processen som skall gestaltas. Undersökningar, utforskningar, utkast och allsköns biprodukter skapar vi på vägen. Gestaltningen är en symbolik av processresultatet, en sorts visuell sammanfattning av var vi är just där och då i processen. Men då det är en process behöver den inte vara slut och därför är gestaltningen inte heller nödvändigtvis en slutprodukt. Och med den insikten i bagaget inser jag att vi självklart ska vara stolta över det arbete vi gör, den utveckling vi genomlever och självklart också ska slutföra tanken/tankarna fullt ut i vårt gestaltande.
Jag tar också med mig insikten att man måste lägga mer tid i att beakta hur gestaltningen kommer att mottas, för den bitvis starka reaktion som vår gestaltning väckte var oväntad.
