Efter gårdagens gestaltningsintro gick jag ut från HDK och funderade på mittpunkt Vasa och hur det relaterar till mitt inre arkiv. Med P3 dokumentär som extern katalysator lyssnade jag inåt och kittlade mitt minne av brinnande spårvagnspår. Hur regnet föll, hur jag frös och hur blåljusen förvandlade trädkronorna till absurda kroppar som dansade en obehaglig dödsdans.
Tankarna vandrade vidare till alla fjädrar jag funnit, hur de på något sätt symboliserar frihet, storslagen flykt, höst och fallna drömmar. Vad gör fjädern med mig? Funderar vidare på vad för fjäderkonst det finns att tillgå, och hamnar i Chris Maynards skuggboxar. Skuggor. Fjädrar. Indianer. Avtryck. Duvans avtryck i mitt fönster. Gråsparvens förvridna nacke. Återkommer till traumatiska händelser som drabbar andra men inte ändrade mig. Så egoistiskt. Vad ändrade då mig?
Text.
Text som drabbar. Text som griper tag. Därför slog jag en lov i bokhyllan och plockade små favoriter. Tittade en stund på boksamlingen. Förstummad. Varför denna konstellation? Varför valde hjärtat dem? Berättelser som levandegör. Texter som känns oövervinneliga men slutligen öppnar sig och blir ett med mig. Berättelser som synliggör delar av mig. Som ger andras åsikt syre. Då förstår jag. Då blir det ny riktning.
Uppenbarligen var det det bombastiska, det storslagna som grep tag i mig. Dramatiken i texten.
"Ty han som på sitt samvete
bär fyra hundra mord,
och han, vars dystra hårdhet är
kring land och rike spord,
är hovets främste kavaljer
och skönheten behagsjukt ler
och trånande på hjälten ser
vid hans galanta ord"
Claverhouse, G. Fröding
Tillika griper dramatiken tag i mig även idag och ändrar min riktning.
"mörka moln på himmelen syns skymta utanför
ja, denna politik som förs den söndrar och förstör
och det är min plikt -min skyldighet- att detta ändra på
jag tänker inte stå här och se på"
Stefan Andersson, ur Teaterkungen och låten "Revolution"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar